Sällskapet Idun har sammankomst med middag i herrklubben Stora Sällskapets hus vid Arsenalsgatan i Stockholm. Idun bildades 1862 och en del av dess illustra 500 medlemmar har träffats en kväll varannan månad alltsedan dess. Idel äldre herrar. Professorer, ämbetsmän, läkare, ingenjörer, någon konstnär en och annan journalist. Så här såg Sverige ut förr i världen.Sällskap och föreningar, möten, glam och middagar. En sup, en biff och lite rödvin.Och ett föredrag.
Denna kväll är det årsmöte i Idun. Först " en skål i Idun" för oss som enligt statuterna "skall befordra samvaro mellan personer verksamma inom olika kulturområden". Med personer i Idun avses fortfarande enbart män. Årsmötesförhandlingarna avverkas på fem minuter. Som i socialdemokratiska partiet ( och i de flesta andra föreningar ) har valnämnden gjort sitt. Och att i Sverige på ett årsmöte eller en kongress föreslå någon annan än den föreslagne skulle väcka betydande uppseende. Den gamla maximen gäller: demokrati är en alltför allvarlig sak för att besluten inte skall vara fattade på förhand".
Ofta i internationella sammanhang har jag efterlyst en " election committee". Ibland har jag då tagits i örat av någon engelsman som sagt:
What do you mean Anders, this is not Saddam Husseins Iraq.Here the delegates decide in pleno".
Mitt mjäkiga försvar. "But this is not the way we do it in Sweeeden" har inte imponerat.
En snaps med sång är legio vid Iduns middagar.Liksom ett föredrag av en konstnär. Denna gång är det den numera herostratiskt ryktbare Lars Vilks. Ja han med Muhammed som rondellhundar. Vilks som jag intervjuvat i Axess TV tillsammans med den underbara Ayan Hirsi Ali, somaliskan som brutit med islam, är egentligen konsthistoriker. Professor i Bergen bla, För första gången, sannolikt, i Iduns och även Stora Sällskapets långa historia, anländer föredragshållaren med fyra livvakter. Två från SÄPO och två för att skydda lokalerna vid Arsenalsgatan. Vilks är kul och självironisk. Med ett snabbt bildspel i powerpoint berättar han den tragikomiska historien om sitt konstverk Nimis längst ut på Kullaberg i Skåne.Sedan 1980 har han olagligt byggt sina allt större träskulpturer där vid Kattegatts steniga strand.Det hela har blivit en stor turistattraktion. Men då och då har länsstyrelsen liksom domstolar i olika instanser gjort personliga besök i rock, hatt och kjol.Stapplande i branten. Dessa besök liksom all uppståndelse har blivit en rörlig del av själva konstverket.Helt i linje med den postmodernistiska konceptkonst som är Vilks grundtema. Iduns soignerade middagssällskap skruvade osäkert på sig under Vilks snabba presentation. Men var vi medvetna om att vi i samma stund blev en del av själva konstverket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar